Många som inte vet bättre skulle säga att en italiensk aperitivo är exakt samma sak som en fransk aperitif, en engelsk appetizer eller kanske till och med en svensk AW. Och på sätt och vis är det väl sant, ordet kommer från latinets aperire som betyder ”öppna upp”, och syftar till att man ska öppna upp magen inför den stundande middagen.
Men en italiensk aperitivo är så mycket mer än så. Den är så djupt rotat i den italienska kulturen, att den mer eller mindre blivit det främsta sättet att socialisera på. Det finns inga krav. Inga måsten. En aperitivo handlar först och främst om mötet: med vänner, med familjen, med kollegorna, med en date. Det är stunden på dagen då italienare socialiserar och uppdaterar varandra om livet.
Jag älskar spontaniteten i en aperitivo. Alla kvällar som börjat med en enkel ape och sedan fortsatt långt in på natten. Jag älskar att prata med mina vänner och tjuvlyssna på italienska diskussioner. Jag älskar glädjen och lättsamheten: det är oftast just runt aperitivon som italienarnas förmåga att glömma alla bekymmer och leva i nuet kommer fram som allra bäst. Det där ljuva livet – la bella vita – handlar ju om att ta vara på de enkla stunderna. Och det är just det jag älskar mest med detta land.
Aperitivo: en kort tillbakablick
För att ta reda på varifrån traditionen med aperitivo började måste vi gå långt tillbaka i tiden. Och när jag säger långt, då menar jag långt. Över 2600 år tillbaka för att vara exakt. Då, på 400-talet före Kristus, levde och verkade läkekonstens fader, Hippokrates i Grekland. Och honom har vi mycket att tacka för.
För att hindra aptitlösheten hos många av sina patienter, gav Hippokrates dem en bitter drink baserad på vitt vin, diptam-blommor, malört och vinruta. Sammansättningen av de specifika ingredienserna fick namnet vinum hippocratum, och gick i arv genom sekel tills den nådde Romarrikets örtkännare under Medeltiden.
Det var dessa örtkännare som kom på den överraskande upptäckten att det faktiskt inte var just Hippokrates specifika sammansättning av ingredienser som stimulerade hungerskänslan. Det var snarare den bittra smaken de gav med sig. Just därför är det ingen tillfällighet att de huvudsakliga drinkarna som dricks under en aperitivo än idag, främst är av det bittra slaget.
Den moderna aperitivo-traditionen i Italien föddes i Turin för snart 250 år sedan. År 1786 började nämligen Antonio Benedetto Caprano att producera ett starkvin smaksatt med örter och kryddor. Vinet fick namnet Vermouth, och resten är historia…
Så mycket mer än en bitter drink…
Det är alltså Hippokrates och Antonio Benedetto Caprano vi har att tacka för Italiens mest sociala tradition. Och trots att bittra drinkar, baserade på bland annat Aperol, Campari och Vermouth fortfarande är populära, är det inget som säger att du inte kan välja något annat.
Själv vill jag helst ha en Negroni eller ett glas Franciacorta när det vankas aperitivo. Eller ett krispig vitt vin på en varm sommardag. Ett glas mustigt Barolo när hösten går över till vinter. En kanna Sangria när alla vännerna är samlade. Allt beroende på humör. Men vad du dricker är egentligen ganska obetydligt. Det är som sagt mötet som är det viktiga.
Ditt glas vin eller din drink ackompanjeras alltid av något att äta. När aperitivokonceptet först föddes, handlade det om små munsbitar. Tapas på italienska skulle man kunna säga. Idag finns det dock barer över hela Italien som erbjuder stora bufféer som ingår när du köper en drink. Jag kan säga att det var livet när jag var student i Florens. Idag föredrar jag däremot kvalitet framför kvantitet. En trevlig miljö, framför en stor buffé.
Idag har Italien gått in i lockdown igen, och jag fruktar att det inte blir fler aperitivi år 2020. Nu vet jag att en aperitivo inte handlar om liv eller död. Det finns viktigare saker att fokusera på för tillfället. Men oj vad jag saknar den där stunden på kvällen. Tillsammans med vännerna. Den har blivit en integrerad del av vardagen. Så viktig, så fin.
En tradition som överlevt i över två millennium, kommer dock med största säkerhet också överleva en pandemi. Och så fort detta kaos är över, är jag den första som lyfter luren, ringer vännerna och säger “che dite se stasera vediamoci per un ape?”.
