Det finns en vinkällare i Milano som heter N’Ombra de Vin. Ett inneställe. En plats dit milaneser går för att synas och bli sedda. Folk samlas i stora grupper på gatan framför uteserveringen. Dricker vin. Socialiserar. När du går innanför dörrarna ser platsen inte alls unik ut vid första anblicken, snarare tvärtom.Men när du tar trappan ner till källaren öppnar ett nytt universum upp sig. Du står plötsligt omringad av vinflaskor (vissa säkert flera hundra år gamla), levande ljus och stora träbord som bjuder in till att slå sig ner. Under alla år jag bott i Milano, har jag alltid tänkt att det här är så milanesiskt det kan bli. Men för några månader sedan fick jag för första gången höra uttrycket ombra de vin i en annan kontext, och jag började direkt att göra research. Det visade sig att jag hade sedan länge trott fel. Och för att lära mig mer om kulturen att andar per ombre var jag tvungen att ta mig till Venedig.
Så, låt oss gotta ner oss i en del av den venetianska kulturen, som jag tror många av oss inte direkt har koll på – men som vi verkligen borde lära känna.
Varför heter ett glas vin ombra i Venedig?
Ordet ombra (ombre i plural) betyder skugga på italienska, men på venetiansk dialekt får det en helt annan mening. Här, i nordöstra Italiens mest kända stad, betyder ombra nämligen ”ett glas vin”. Hur kommer det egentligen sig? Jo, som med så mycket annat i Italien, finns det nästan alltid en historisk förklaring och denna gång är det kopplat till Venedigs antika vinförsäljare. Alltså de som sålde vin från sina vagnar vid kyrkan San Marcos klocktorn, Il Campanile. För att hålla drycken sval på varma sommardagar, följde vinförsäljarna klocktornets skugga när den flyttade sig över torget. Man placerade helt enkelt sina vinvagnar där skuggan befann sig för tillfället. Och precis så föddes ordets venetianska betydelse. Ombra, ett glas vin.
I Milano, ja egentligen i resten av Italien, säger man andare a fare aperitivo (bokstavligen “gå och göra aperitivo”) när det är dags att möta upp sina vänner. I Venedig säger man istället andar per ombre. Det betyder ordagrant betyder “gå för skuggor”, men bildligt betyder det “gå ut för en barrunda”. Och en barrunda i Venedig, är definitivt en av de trevligare slagen.
Vad är egentligen en bàcaro?
Tro nu inte, att du kan gå till vilken bar eller restaurang som helst, för att dricka din ombra. I Venedig kallas de typiska värdshusen, eller osterierna, för bàcari (bàcaro i singular). De är lätta att känna igen, då de typiskt är inredda i trä och ofta har ett stort urval vin att välja emellan. En annan sak som är typiskt för en bàcaro, är att de endast har ett fåtal sittplatser. Här ska du nämligen inte slå sig ner och sitta i timmar. Tanken är istället att du ska dricka ett glas vin, äta en cicchetto (mer om det här nedan) och konversera med kända och okända vänner. Det är en perfekt mötesplats, och om du som turist vill lära känna Venedigs lokala invånare, då är det till en bàcaro du ska ta dig.
Det finns en mängd olika bàcari i Venedig, och under mitt senaste besök i stan tog jag på mig uppgiften att undersöka en hel drös av dem. Min topp-5-lista på Venedigs bästa bàcari hittar du därför här.
Cicchetti – Venedigs svar på tapas
Det säger sig själv, att un barrunda där vinet kostar närmare ingenting, kan medföra att många glas konsumeras. Och eftersom en ombre-runda ofta sker innan middagen, är det många som besöker bàcari på tom mage. Det är en ekvation som inte går ihop om man vill undvika berusade människor på gatorna (och i Venedig finns ju dessutom alltid risken att trilla i kanalen). Men som med alla andra problem, finns en lösning, och i Venedig heter den cicchetto (cicchetti i plural).
En cicchetto är en liten munsbit som du kan köpa till ditt glas vin. Italiensk tapas skulle man kunna säga. De är ofta baserade på ost, fisk, kött eller grönsaker och serveras på en bit bröd eller polenta. Priset varierar beroende på topping och på vilken bacarò du befinner dig, men ofta kostar de inte mer än 1-2 euro. En billig livlina med andra ord, om du vill undvika att ramla i kanalen.
Venedigs olika bàcari har ofta sin egen cicchetti-specialitet, men du kan nästan alltid hitta baccalà mantecato, oavsett plats. Jag rekommenderar dig verkligen att testa denna typiska venetianska rätt. Kort beskrivet är det torkad torsk som blötläggs och sedan vispas upp med olja. Det låter inte alls gott, beskrivet på just det viset. Men jag lovar att du kommer få en orolig överraskning om du vågar att testa.
Det bästa med cicchetti är, att det egentligen inte finns några regler, och du kan därmed skapa dina egna cicchetti även hemma. Använd det som finns i kylen och släng på en skiva gott, rostat bröd. Det har jag personligen också gjort och det blev en riktig succé. Receptet på mina cicchetti hittar du här.
Så, vad säger du? Andiamo per ombre?
