För- och nackdelarna med att bo i Milano

Hej Louise, kan du inte berätta för- och nackdelarna med att bo i Milano / Italien?

Jag fick meddelandet på Instagram för en tid sedan. Och även om det egentligen är en rätt enkel fråga som skulle kunna få sitt svar i punktform, befinner jag mig just ni i ett skede i livet där inget längre är tydligt. Jag genomgår en skilsmässa med Milano och som i alla andra uppbrott förskönas verkligheten rätt rejält när saker och ting börjar leda mot sitt slut. Saker som en gång varit det värsta med staden, har nu plötsligt blivit charmigt och något jag framöver kommer sakna.

En gång utlandssvensk, alltid sökande-efter-nästa-äventyr

Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig som hemma i Stockholm. Precis som jag egentligen aldrig heller känt mig helt hemma i Milano. Jag har alltid stått med en fot i varje land och längtat efter det jag inte haft. En lägenhet nära mina vänner i Stockholm när jag varit i Milano. Solen, maten och äventyrslusten när jag varit i Sverige.

Jag har nog trott att en lägenhet som är min skulle få mig att känna mig mer rotad. Men faktum är, att jag känner mig mer vilsen nu än någonsin. Jag har länge förespråkat vikten av att gå sin egen väg. Att göra det som känns rätt i själen och inte det som alla andra förväntar sig av en. Ändå känns det nu som att jag fallit in i ledet. Gjort det som förväntats av mig. För, man kan väl inte hålla på och leva livet i Italien hela livet. Eller? Kan man inte det?

---

---

Men jag ska göra mitt yttersta att besvara frågan baserat min alla mina 10 år i landet, och inte bara de sista månaderna. För det finns helt klart saker att berätta om Milano och Italien. Sådant som ingen pratar om, men som präglat mig. Hade jag vetat några av dessa punkter innan jag flyttade till Milano, är det osäkert om jag flyttat hit från första början. Men, trots att Italien är ett av de mest ostrukturerade länderna i Europa, kan dess invånare konsten att fare la furba (vara kloka på ett sätt som gynnar dem själva). Och det gör att man flera gånger överser det som är jobbigt. Allt löser sig ändå på något sätt till slut.

Nackdelar med att bo och leva i Milano / Italien

1: Lönenivån

År 2012 stod jag med en kandidat i utvecklingsekonomi från Handelshögskolan i Göteborg. Jag hade precis landat ett internship på svenska Exportrådet (nuvarande Business Sweden) i Milano. Det var hela anledningen till att jag tog mitt pick och pack och flyttade till Milano från första början. Internshipet var obetalt, men jag hade fått ett stipendium som bidrog till att jag skulle klara vardagen under de sex månader jag hade planerat att stanna.

När jag var klar med mitt internship hade jag dock fått mersmak på Italien. Och när en jobbannons lägligt dök upp på ett företag i Como, där de sökte en svensktalande person som skulle ta hand om den skandinaviska marknaden, ja då nappade jag. Jag landade jobbet. Kul! Men när vi började diskutera löner fick jag min första inblick i den bittra sanningen om Italiens låga lönenivåer.

I Italien pratar man alltid nettolöner, inte bruttolöner som vi gör i Sverige. En vanlig nettolön för en nyexad student i Milano ligger på runt 1200 Euro i månaden. Läs det en gång till. Till det kommer ofta la tredicesima och la quattordicesima, det vill säga en 13:e och 14:e månadslön som är baserad på hur länge du varit anställd. De är nästan aldrig fulla månadslöner, så man blir alltid besviken när lönebeskedet kommer.

Samtidigt som mina vänner från universitetet gick vidare till jobb med ingångslöner som var tre gånger så höga som mina, knetade jag alltså på för 1200 Euro netto i månaden. Det blev inte heller bättre när jag bytte jobb efter drygt ett år och började jobba på ett internationellt företag med sina rötter i Sverige. De lokala lönerna är vad de är. Och det tar tid att klättra upp för karriärstegen. Framförallt om du är utlänning och inte fullt behärskar språket.

---

---

En fråga du ska ställa dig, är alltså vad du är beredd att offra? Vad drivs du av och hur mycket sparpengar har du på ditt konto (för de kommer behövas). Jag har aldrig motiverats av pengar. För mig vägde upplevelsen att leva i Italien tyngre. I alla fall då. Det var först när jag startade eget bolag och började tjäna pengar på riktigt som jag insåg hur otroligt låg lön jag hade levt på i flera år. Jag tjänade liksom mer på mitt sommarjobb när jag var 17, än när jag var färdigutbildad ekonom.

2: Jobbsituationen

På samma ämne kan det också vara vettigt att nämna att det inte är världens lättaste att hitta ett jobb i Milano eller Italien. Jag är medlem i gruppen Svenskar i Milano på Facebook där det återkommande skickas in inlägg från folk som frågar om tips på jobb i stan för en utlänning som varken pratar språket eller har någon erfarenhet. Alltså, in boca al lupo är allt jag har att säga om det.

Personligen har jag haft en stor dos tur – och en ännu större dos jävlar anamma. Jag har sett till att sätta mig i situationer som har lett till kontakter, som har lett till jobbintervjuer, som har lett till jobb. Jag har fått uppdrag från gamla kollegor, stalkat företag jag velat arbeta på… Ja, jag har till och med fått ett av mina roligaste mat-relaterade uppdrag av en kille jag matchade med på Tinder. Gött att även den appen någon gång lett till något vettigt.

Att bara flytta ner på måfå och hoppas att situationen löser sig är inget jag skulle rekommendera. Bästa alternativet för att få bo och jobba i Italien, är väl egentligen att börja arbeta på ett företag i Sverige som har ett dotterbolag i Italien och ger möjligheten för transfer.

Men det mesta ligger ändå hos dig. Vill du, så går det. Det är jag ett levande bevis på.

3: Höga levnadskostnader i Milano

Är man van vid Stockholmspriser och Stockholmshyror, kanske det rent av känns billigt att bo i Milano. Men rent generellt är det dyrt – den dyraste staden att bo i, i hela Italien. Och det handlar kanske inte helt och hållet om hur mycket det de facto kostar. Utan snarare vad du de facto får för pengarna. Nu syftar jag främst på hyran och bostadssituationen.

Jag bor i en tvåa i centrala Milano och betalar i runda slängar 12000 SEK i månaden, inklusive kostnaden för el, gas och ljus. Det är en väldigt låg hyra för det läget. Jag har nämligen haft turen att ha hittat en hyresvärd som inte har höjt hyran på 10 år, och medan Corona, inflation och lågkonjunktur påverkat de flesta hyror har min varit stabil. Det tackar jag för. Med det sagt ska man inte använda min hyra som en referens. En tvåa på runt 42 kvadrat i mitt område kostar närmare 20000 SEK i månaden numera. Om du ens har turen att hitta en lägenhet från första början.

För mina 12000 SEK får jag ett badrum där färgen börjat flagna. Ett kök med en halv kyl, två fungerade kokplattor av tre, en obefintlig fläkt, en ugn som inte är större än en mikro och cirka 30 cm arbetsyta. Kan jag bli matbloggare med de förutsättningarna kan alla bli matbloggare, just saying. Lägenheten är dessutom helt oisolerad vilket gör att det är svinkallt på vintern och svinvarmt på sommaren. Och luftkonditioneringen? Nej, den fungerar naturligtvis inte.

---

---

Du betalar alltså för en betydligt lägre nivå än vad du är van vid i Sverige. Något Hemnet med stylade lägenheter och hus finns inte. Istället får du se annonser där kaffekoppen står i diskhon, väggarna är målade i alla världens färger och bidén är alla lägenheters främsta plus. Man värdesätter inte sitt hem på samma vis som vi gör hemma. Min analys är att det främst beror på kulturella skillnader. I Sverige är vi måna om att visa upp ett vackert hem för vi tenderar att bjuda hem varandra på middagar. I Italien ses man ute på restaurangerna och då är det inte lika viktigt att hemmet ser ut som en inredningskatalog.

Tänk också på att kontrakten ser annorlunda ut och det ofta är du som hyresgäst som ska betala nya vitvaror och annat om de går sönder.

4: Byråkratin

Byråkratin i Italien kan få dig att vilja slita av dig allt ditt hår. Framförallt när du kommer från ett så pass organiserat land som Sverige och du vet hur enkelt det egentligen hade kunnat vara att lösa problem x eller y. Låt oss ta exemplet ”lämna in din deklaration”. I Sverige tar det fem minuter. Du loggar in på Skatteverkets hemsida där allt redan är ifyllt. Du behöver bara kontrollera, godkänna och skicka in. I Italien behöver du ta ledigt en hel dag för att gå till en institution som andas 1963. Du får alltså inkomstbortfall för att deklarera.

Väl framme ställer du dig i kö för att ta en nummerlapp à la gul-nummerlapp-till-charken-på-Ica. Sedan blir du runtskickad till flera olika personer (väntetid cirka två timmar mellan varje person, vilken intas på plaststolar i en liten aula). Dessa personer ska stämpla dina fysiskt utskrivna papper (!) innan allt matas in för hand på en dator. Stämmer inte siffrorna, får du snällt komma tillbaka en annan dag och göra om hela processen. Jag tror aldrig jag varit mer förbannad och frustrerad än vid deklarationstid i Italien.

De formella kraven i Italien är exceptionellt tvetydiga och ändras ofta. Alla ärenden ska gå igenom så många instanser att det tar en hel evighet att få saker gjorda. När jag skulle skaffa mitt residenza (uppehållstillstånd) var jag tvungen att först skaffa ett italienskt ID-kort. Men för att få det var jag först tvungen att ha en codice fiscale (italienskt skattenummer). Skattenumret får man dock inte förrän man har sin residenza. Vad bra, cirkeln är sluten. Jävligt sluten. Än idag vet jag inte hur det löste sig till slut. Men det är just det som är grejen i Italien. Allt löser sig. Det gör det alltid. Det tar bara lite tid.

5. Kvinnans roll i samhället

Jag vill inte gå in allt för djupt i denna diskussion för det finns nyanser som är svåra att sätta ord på i en kort text. Jag vet inte heller exakt var jag ska börja. För de saker som påverkar italienska kvinnor som mest, som till exempel en kort mammaledighet (ja, jag skriver mammaledighet eftersom italienska pappor knappt har några dagar alls att ta ut) och synen på vad en kvinna ska ansvara för i hemmet, är saker jag personligen inte behövt tänka på. Jag har inga barn och behöver därmed inte oroa mig för en kort mammaledighet. Jag är dessutom singel och behöver inte anpassa mig till vad en italiensk man förväntar sig av mig. Kanske ska jag också påpeka att jag här nedan generaliserar.

---

---

Det jag däremot upplevt är, att det är svårt att vara en självständig kvinna med åsikter och skinn på näsan i Italien. I dejtingvärlden vill många italienska män ha en kvinna att ta hand om. Och det är väl fint. Men personligen behöver jag inte omhändertas. Jag har varit på flera dejter där jag provocerat män bara genom att ha en åsikt. Och då är jag inte ens radikal i mitt synsätt, det kan handla om något helt generiskt.

Det är viktigt att fare la bella figura i Italien, alltså visa sig från sin bästa sida – och det gäller i allra största grad kvinnor. Perfekt fönat hår, designerväskor, en kropp som följer omänskliga skönhetsideal. Jag kommer aldrig passa in i de idealen. Jag går till gymmet osminkad med en toffs på huvudet, med kläderna nedpackade i en tygkasse. Personligen upplever jag inte att idealen är lika strikta i Sverige, även om inget land i världen gör det lätt för en kvinna att bara få vara…

I jobbvärlden skakar män händer med varandra på informella platser (omklädningsrum, golfbanan etc) och inte nödvändigtvis på möten där besluten egentligen ska tas, vilket exkluderar kvinnans möjlighet att bidra. Men det är väl i och för sig inte unikt för Italien. Arbetskraften i Italien består dessutom av ett relativt litet antal kvinnor – vilket är synd eftersom statistiken visar att italienska kvinnor är de som går ut från universitetet med högst betyg. Bristen på högkvalitativ barnomsorg gör att kvinnor måste stanna hemma och landet utnyttjar alltså inte sin bästa arbetskrafts fulla kapacitet – på grund av bristande bidrag från regeringen och ett väldigt tydligt patriarkaliskt samhälle. Det är så jävla tråkigt (pardon my French) att det alltid är kvinnor som får ta smällen.

Fördelar med att bo och leva i Milano / Italien

1. Hej då söndagsångest

Jag vet inte ens om det finns ett ord på italienska som motsvarar söndagsångest, för fenomenet är rätt okänt i detta land. Jag älskar att man utnyttjar veckans alla dagar och inte gör någon skillnad på om det är onsdag eller lördag. Man lever livet varje dag och väntar inte på att helgen ska komma för att göra allt det där man längtar efter. Här ser man glädje i att ta en kaffe i baren innan jobbet, att möta vännerna på en aperitivo mitt i veckan. Att inte lägga all vikt vid att maxa helgen, gör att det inte heller finns någon anledning att drabbas av söndagsångest – måndagen kan ju vara prick lika bra som lördagen.

Jag älskar också att italienarna lever sitt liv ute på gatan, på restaurangerna, på barerna, på torgen. Det gör att det alltid är liv och rörelse vilket bidrar till en gemenskap och känslan av tillhörighet.

2. La grande bellezza

Finns det något land i världen, som är lika rikt på kultur, historia och vackra platser, som Italien? Jag har ställt mig frågan många gånger och även om jag nu för tiden är partisk, är svaret alltid detsamma. Nej. Det spelar ingen roll om du befinner dig i landets norra eller södra delar, eller på öarna, i bergen eller vid kusterna. I varje liten by, provins och kommun finns det något vackert att besöka. Milano är dessutom den perfekta utgångsplatsen för att göra utflykter. Inom två timmar kan du ta dig till Medelhavet för att bada, Alperna för att åka skidor, Gardasjön för att njuta av lugnet, Piemonte för att dricka vin, Florens för att Florens är Florens och Venedig för att uppleva en av de mest spektakulära städerna i världen. Ja, ni fattar vart jag är på väg. Italien är en skattkista som bara väntar på att få upplevas.

---

---

Jag kommer sakna att alltid ha ett utflyktsmål nära tillhands. Jag ser liksom inte samma charm i att sätta mig på tåget till Uppsala, som att sätta mig på tåget till Como. Att åka tåg i Italien är dessutom (ofta) billigt och (ofta) smidigt. Det finns snabbtåg som tar dig tvärs över landet på några timmar och regionaltåg som leder dig fram till den minsta byn på landet.

Personligen älskar jag att åka på utflykter och resor. Och ni som följer mig vet också att jag älskar att dela med mig av mina utflykter i form av bild och text. Italien inspirerar mig något så oerhört och låter min kreativa sida komma fram på bästa sätt. Landets skönhet bidrar helt klart till ökad levnadsglädje.

3. Jag kan inte skriva en sådan här lista utan att nämna maten

Italienare är ett otroligt patriotiskt folkslag. Och det kan man i flera fall se som en negativ egenskap, men dess positiva sida gör att de värnar om sin kultur och sina seder. Det märks kanske framförallt i maten. Precis som att varje by, provins och kommun har något vackert att besöka, har de också något gott att äta. Varje maträtt har en historia att berätta. Och är man en matnörd som jag, finns det en otroligt stor källa att inspireras av. Jag älskar hur maten är så central i varje italienares liv. Här pratar man om tomatsås på samma sätt som vi pratar om väder i Sverige. Och personligen tycker jag det är mer intressant att prata om något jag faktiskt kan påverka.

Att besöka matmarknaden en tidig lördag tillsammans med alla italienska pensionärer är en av mina favoritsysselsättningar. Att få köpa råvaran direkt av producenten är en tradition som lever vidare i Italien, även i en så stor stad som Milano. Och det handlar inte bara om maten och produkterna. Det handlar om mötet mellan människor. Samtalen som sker, över disken, vid matborden. Jag kan prata på om Italiens matkultur i en evighet men jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas ringa in dess kärna – det är något man bara förstår om man bor här.

4. Ett vettigare synsätt på alkohol

Jag vet inte vilket land som egentligen konsumerar mest alkohol per capita, Italien eller Sverige. Det jag däremot vet, är att vi är två folkslag som ser på alkoholkonsumtion på två helt olika sätt. Återigen måste jag kanske understryka att jag nu generaliserar, och jag är väl medveten om att det finns undantag från regeln i båda länder.

---

---

Låt mig utveckla. Medan vi i Sverige har en inställning till alkohol, som ofta går under fenomenet allt eller inget och konsumtionen koncentreras till fredagar och lördagar, dricker man i Italien fler dagar i veckan, men betydligt mindre kvantitet vid varje tillfälle. Det medför att man väldigt ofta kan se en italienare med ett glas vin i handen, men väldigt sällan ser en italienare ligga full i rännstenen. Under mina 10 år i Milano kan jag räkna antalet odrägliga personer och fylle-slagsmål jag skådat på stadens gator på min ena hand, medan det i Sverige är raka motsatsen.

Jag tror det handlar om att vin är så mycket mer än en dryck i Italien. Det är en del av kulturen och något man har respekt för. Befinner man sig nära producenterna och vet vilket jobb som ligger bakom att framställa en flaska vin, då finns det inte något så töntigt som att vaska en flaska för skojs skull. Vin är istället ett naturligt inslag i vardagen, som ställs fram på bordet av helt andra anledningar än bara för att konsumeras eller för att bli full. Jag älskar att vara del av den kulturen.

5. Hej livskvalitet

Jag inser nu när jag är på väg att runda av detta inlägg, att den negativa listan består av betydligt mer hårda värden än den positiva. Och ska man värdera huruvida det är värt att bosätta sig i Italien eller inte, kanske de hårda värdena väger tyngre än de mjuka. Men det är något med den övergripande livskvaliteten i Italien som gör, att man står ut med låga löner och en kass kvinnosyn (well…) och ändå lyckas uppskatta landet.

---

---

Det är de små sakerna i vardagen. Saker som är lätta att ta för givna efter 10 år på italiensk mark, men som jag nu när det är dags att flytta härifrån uppskattar mer än någonsin. Som att veta att solen alltid skiner större delen av året och att du får din beskärda del av D-vitamin. Likt att ha närmsta historiska monument 50 meter från dörren. Eller att veta att den lokala glasskiosken serverar gelato gjord på de bästa ingredienserna i säsong. Att få se fram emot att lyssna på klirret från skedarna som rörs runt i kaffekopparna på baren. Eller att det doftar nybakade croissanter i hela stan på mornarnas löpturer. Och att ha privilegiet att enkelt kunna besöka platser som är så vackra att det tåras i ögonen.

Det är de sakerna, band många andra, som utgör la dolce vita. Och det är de sakerna som gör att det är så svårt att lämna detta land.