Ni vet det där djupa svarta hålet av random videos man oväntat kan hamna i på YouTube. Utan att veta hur eller varför? Jag tror vi alla har varit där. Man börjar på en plats, kommer in i någon slags loop och vet aldrig om man kommer levande ut på andra sidan. Typ så. Det var just under en sådan session jag hittade fram till en random vloggare från England, som var på resan genom Italien.
Men, skulle inte denna artikel handla om en oas utanför Parma, undrar ni säkert nu? Jo, absolut. Den där vloggaren är nämligen anledningen till att jag i söndags plötsligt satt i trädgården på Villino di Porporano strax söder om Parma. Jag bokade spontant ett rum efter att ha sett ett filmklipp i just nämnda vloggares video. Det fanns bara ett rum kvar, och jag kände direkt att det var ödet som talade till mig. Sagt och gjort, utflykten bokad.
Just sådana spontana beslut är oftast mina bästa. Jag inser också att jag är privilegierad som kan ta de där besluten för 1) jag bor i ett land som gör det möjligt och 2) jag har ett jobb som jag kan ta med mig dit jag åker. Jag behöver alltså aldrig begränsa mina utflykter till helgerna.
En enkel resa från Milano
Resan till Villino di Porporano från Milano går relativt smidigt. Att kunna nå platser med tåg är också en förutsättning för att jag ska kunna åka. Till Parma tar snabbtåget inte mer än 45 minuter. Vill du spara pengar, tar du istället regionaltåget som tar dubbelt så lång tid. Men det kostar å andra sidan inte mer än 11 euro. En riktigt bra deal, om du frågar mig. Väl framme på stationen i Parma går det en buss nästan hela vägen fram till Porporano. Eller, låt mig säga så här. Det går oftast en buss till Porporano. Om du inte anländer på en söndag som jag gjorde. Då får du ta dig vidare med taxi.
När jag steg ur taxin framför Villino di Porporano var det som att jag direkt blev insvept i ett lugn. I den lilla byn fanns absolut ingenting att se eller besöka. Några bostadshus, en skola, en kyrka (förstås). Och så detta lilla B&B som på många sätt och vis sticker ut från mängden redan vid första anblicken. Men det är ändå insidan som imponerar mest. Innanför grinden väntar ett grönt litet paradis. Och ägarinnan Elena väntar på att få ta emot dig med öppna armar.
En plats där det är okej för kroppen att gå ner i dvala
Villino di Porporano är ett litet B&B med endast sex rum. Eller ja, litet är ju relativt, för på gården finns även familjens privata bostad, en stor trädgård med flera mysiga hörn där du kan slå sig ner i skuggan, samt en uppfriskande saltvattenspool som bjuder på svalka på varma sommardagar. Och varmt, det var det. Det var också den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att åka. En chans att rymma från hettan i Milano, koppla av, bada och läsa – och kombinera det med jobb.
På sommaren kan Milano vara ett rent inferno. Det blir så varmt att kroppen går ner i någon sorts dvala. Hjärnan slutar fungera. Och livet känns allmänt isolerande för du (läs: jag) vill inte lämna hemmet och din (läs: min) fläkt. Så fort jag kommer ut till havet eller landsbygden (där det finns en pool), ändras allt. Här är det mer okej att kroppen hamnar i dvala och att hjärnan går på halvvarv. För när det händer kan du snabbt kyla av dig med vatten. Stressnivån sjunker. Det går att andas igen.
>> Fler tips på en härlig utflykt nära Milano? Läs om min vandring vid Comosjön här.
Min första dag på Villino di Porporano var precis allt jag hade hoppats på. Avkopplande. Lugn. En omstart efter en period som har varit rätt jobbig, men som jag inte pratat så mycket om på sociala medier. Jag spenderade större delen av dagen i solstolen. Läste min bok. Badade. Fick ett fat med frukt av Elena (som jag tror ömmade för mig för att jag reste ensam) att äta till lunch.
Så där autentiskt italienskt som det bara blir på landsbygden
När kvällen började närma sig bytte jag om. Tog en öl från ställets honesty bar och satte mig i trädgården för att jobba lite innan middag. Framför mig skvalpade poolen lite lätt i vinden. I bakgrunden lät syrsorna sådär monotont som det ska låta på den italienska landsbygden. På gräsmattan spelade Elenas son och kompis fotboll i kvällssolen. Jag kom på mig själv att tänka hur lyckligt lottade de är, som får växa upp på en sådan här plats.
I närområdet finns inte många restauranger att välja mellan om du är på gående fot. Valet föll därför på den lokala trattorian, Trattoria da Romeo. En intressant upplevelse. Otroligt autentiskt italiensk på det där sättet som ingen turist känner till. En bit av det äkta Italien. Utan krusiduller. Några finesser hade de inte heller lagt ner på själva presentationen av sina rätter. Det framgick direkt när jag serverades en välkomst-antipasto bestående av tre skivor salami och två grissini på en vit tallrik. Jag tyckte dock det var otroligt gulligt. Och korven var god.
Jag åt cappelletti med tomatsås och parmesan (såklart, when in Parma osv…) till middag. I glaset, en Malvasia från trakten. Efter middagen gick jag till byns gelateria, köpte mig en strut med pistage och hallon, och åt den medan jag traskade landsvägen hem. En fin upplevelse, allt i allt. Men hade jag haft en bil tillgänglig hade jag åkt in till Parma, en av landets främsta matstäder.
Il buongiorno si vede dal mattino
Efter en god natts sömn, på några av de finaste linnelakan jag någonsin skådat (alltså så fina, att jag övervägde att lägga en handduk på kuddarna för att inte smutsa ner dem) vaknade jag tidigt. Jag har kommit in i en rutin att vakna innan klockan sex nu på sommaren. Det är rätt extremt även för mig som tycker att mornar är den bästa stunden på dygnet.
De där tidiga morgontimmarna är dock guld värda just nu. Det är nämligen mitt fönster att få saker och ting gjorda innan det blir för varmt (det var ett jäkla tjat om värmen, jag vet). Som att träna till exempel. Löparskorna som låg nedpackade i väskan åkte fram och jag begav mig ut på en runda runt åkrarna. Det var välbehövligt att flera anledningar. Dels för att jag gillar att röra på mig. Men kanske framförallt för att jag hade läst så många positiva ord om Elenas frukost, att jag ville arbeta upp hungern lite extra.
Det lyckades, och frukosten var precis sådär perfekt som jag hade föreställt mig. Flera olika sorters hembakade kakor. Solmogna tomater och mozzarella. Yoghurt och knaprig granola. Kallskuret och melon. Även efter tio år i Italien, har jag inte adapterat italienarnas tradition att äta kakor till frukost. Men denna morgon gjorde jag ett undantag. Och jag kommer högst troligen göra det igen.
Efter ytterligare en skön dag vid poolen, varvat med diverse Teams-möten med kameran avstängd (kollegorna behöver liksom inte veta att jag sitter och jobbar i bikini och solhatt) sa jag hej då till Elena och lovade att komma igen. Ett löfte som inte alls kommer bli svårt att hålla.
Här finns Villino di Porporanos hemsida. Här kan ni följa dem på Instagram. Och här kan ni boka på Booking.com.
Det var du värd. Fin artikel som visar kärlek för det lokala💕💕