Vart du än i världen vänder, kan du hålla ett glas lokalt bubbel i dina händer. Frankrike har sin Champagne, Spanien har sin Cava och Italien har sin Franciacorta. Tre viner som alla görs på den så kallade traditionella metoden. Också känd som methode champenoise på franska eller metodo classico på italienska. Men medan Champagne har vunnit vida mark och berömmelse världen över, kvarstår Franciacorta som ganska okänd utanför Italiens gränser. Det är det hög tid att ändra på, tycker jag.
Franciacorta – Italiens svar på Champagne
Men låt oss ta det från början. För jag är precis hemkommen från tre dagar i Franciacorta – ja, området där bubblet produceras heter det samma som vinet – där jag har fått lära mig massor. Och jag som numera har en hemlig liten dröm om att sadla om till vinbonde i framtiden har sugit åt mig all information som en liten svamp. En sak är nämligen säker. Att tillverka vin är inget du gör i källaren på druvor du hittat i sin lokala ICA-butik. Eller vad vet jag, det kanske du kan göra, men be inte mig provsmaka det. Att tillverka vin handlar lika mycket om kemi och passion, som om kunskap om marken du odlar, om vädrets påverkan och om respekt för de långa traditioner som utvecklat vinvärlden i flera hundratals år.
Just i Franciacortas fall, är förutsättningarna att odla vin extra fördelaktiga. Området ligger precis söder om Iseosjön, cirka en timmes bilfärd öster om Milano. De mjukt rundande kullarna och vidsträckta markerna har sitt ursprung i en gammal glaciär som låg här för över 10.000 år sedan. När den drog sig tillbaka skapades ett område som liknar en amfiteater där jorden har ett rikt mineralinnehåll och ett mikroklimat som är som bäddat för att odla vin.
Här har man därför odlat vindruvor och gjort vin sedan romartiden, men det var först år 1961 som det första bubblet kom till. Det kan man tacka enologen Franco Ziliani och greven Guido Berlucchi för. Tillsammans skapade de ett bubbel som då fick namnet Pinot di Franciacorta och deras arbete satte scenen för vad som komma skulle. Först 1995 fick Franciacorta benämningen DOCG (denominazione d’origine controllata e garantita) och än idag är vinhuset Berlucchi en av de största producenterna av Franciacorta DOCG.
Men, hur gör man egentligen bubbel enligt den traditionella metoden?
Druvorna som får användas för att göra Franciacorta är Chardonnay, Pinot Nero och Pinot Bianco. Skörden, som måste ske helt manuellt utan några maskiner, äger rum någon gång mellan mitten av augusti och mitten av september. Då samlas druvorna in för att pressas väldigt försiktigt i en stor maskin. Varje druvsort pressas för sig och hälls sedan på olika fat (av stål eller trä) för lagras en första gång.
Våren som följer är det dags att göra en så kallad cuvée. Det är då man kombinerar de olika basvinerna för att skapa den bästa blandningen baserat på syra, sötma, mineraler och så vidare. Cuvéen hälls på flaska tillsammans med jäst och socker innan de förseglas med en metallkork. Nu är det dags för den andra jäsningen. Då ligger flaskorna vertikalt i minst 18 månader (eller 30 månader för vintage-viner och 60 månader för riserva). Det är under denna tid som bubblorna skapas, när jästen äter sockret och skapar koldioxid.
När vinet har lagrats tillräckligt länge flyttar man över flaskorna i en speciell ställning kallad pupitres där de läggs i en vinkel med korken nedåt. Varje dag roteras flaskan en åttondels varv för att jästen lugnt och sansat ska nå toppen av flaskhalsen.
Sedan är det äntligen dags för disgorgement, det vill säga avlägsnandet av jästen. Då sänker man ner flaskhalsen i ett kylmedel som gör att toppen av flaskan fryser och fångar in alla jästrester. Man tar av metallkorken och tack vare trycket som bildats av koldioxiden skjuts istappen med jästen ut.
Från Zero Dosage till Extra Dry
När istappen med jäst skjuts ut avlägsnas också en liten mängd vin från flaskan. För att fylla upp flaskan till dess ursprungliga nivå, tillsätts därför vin innan man sätter på korken. Detta vin kan blandas ut med mer eller mindre socker, och det är just denna kvantitet socker som avgör vilken torrhet Franciacortan får.
Zero Dosage är den torraste Franciacortan. Då tillsätts bara vin utan socker för att fylla upp flaskan. Efter det kommer Extra Brut som är den näst mest torra versionen. Här får man ha i max 6 gram socker per liter. Därpå följer Brut som är den allra vanligaste varianten av Franciacorta. Den är fortfarande torr, men något rundare att dricka än extra brut. Sist kommer Extra Dry, Sec/Dry och slutligen Demi Sec. Dessa är de sötaste versionerna av Franciacorta, vilket är rätt motsägelsefullt eftersom namnet antyder att de är torra. Demi sec är så sött att det passar bäst som ett efterrättsvin.
Slutligen, vilken Franciacorta ska man välja?
Som om det inte vore nog med att hålla reda på alla olika torrheter en Franciacorta kommer i, finns det också fem olika versioner av Franciacorta (som alla kan komma i olika torrhet). Den här bilden ger en bättre överblick än om jag skulle sitta och rabbla upp alla skillnader.
Under mitt besök i Franciacorta fick jag provsmaka både Franciacorta och Franciacorta Satèn. Den senare har ett lägre tryck i flaskan vilket skapar finare bubblor som är rundare att dricka (därav namnet Satèn som kommer från det antika ordet för silke). Även om det på papper låter godare, föredrog jag i de flesta fall Franciacorta i dosage Brut. Men med det sagt är smaken som baken. Enda sättet att veta vilken Franciacorta man personligen föredrar, är att börja provsmaka.
Så, in på Systemet och lägg en beställning pronto. Jag har sett att de flesta Franciacorta som finns tillgängliga i Sverige ligger i beställningssortimentet och inte på hyllorna i butik. Men de är väl värda att vänta på. Och hittar ni inte det ni söker, får ni helt enkelt boka in en resa till Franciacorta. Jag hänger på!
Vilken vetenskap! Intressant som vanligt💕💕