Upplev Portofino i Soluppgången

Jag vaknar av ett ryck av väckarklockan. Det tar några sekunder att orientera mig, men när jag fått tyst på alarmet och gnuggat sömnen ur ögonen inser jag att jag befinner mig på ett hotellrum och inte hemma i min säng i Milano. Men varför har jag satt klockan så tidigt? Hon är bara halv sex på morgonen och jag är på semester – har jag glömt stänga av vardagarnas återkommande alarm? Nej, just det, nu minns jag: jag hade ju bestämt mig för att utnyttja morgontimmarna på allra bästa sätt…

På cykeltur längs kusten

Jag har bott på Hotel Regina Elena i Santa Margherita Ligure en gång tidigare, och har återigen valt att återvända – främst av två anledningar: dels bjuder hotellet på en väldigt trevlig takterrass med pool och utsikt över hela kuststräckan och staden, men framförallt lånar hotellet ut cyklar. Och det är just en av dessa cyklar jag har siktat in mig på att utnyttja denna tidiga morgon.



Av erfarenhet vet jag att grannbyn Portofino invaderas av stora turistmassor under dagarna, men om jag beger mig dit innan klockan slagit sex och solen hunnit gå upp ovanför de omgivande bergen, vet jag bestämt att jag kommer få se en annan sida av det lilla fiskeläget som idag blivit jetsetters, influencers och kändisars favoritplats på den italienska rivieran. Så när jag äntligen kommit på varför klockan ringt så tidigt, hoppar jag snabbt upp från sängen, stänker lite vatten i ansiktet, drar på mig första bästa klädesplagg, packar ner baddräkten i strandväskan, och går ner för att låna en cykel i receptionen.

Nattportieren hälsar mig god morgon, något förvånad över att se en av hotellets gäster uppe så tidigt, men efter att jag förklarat mina planer nickar han instämmande och ger han mig nyckeln till en av hotellets cyklar. Det är dags att börja min färd längs kusten.



Turen till Portofino går snabbt. Det är endast cirka 4 kilometer mellan de två städerna, och vägen leder fram på en slingrig kustväg som bjuder på utsikter som får dig att tappa andan. Efter cirka 20 minuter ser jag den första lyxyachten, och jag inser att jag är nära mitt slutmål – och javisst, bakom näsa krök väntar platsen som aldrig slutar överrumpla mig, oavsett hur många gånger jag varit där. Portofino måste vara Paradiset på jorden – nåväl, åtminstone ett av dem – och att få njuta av platsen alldeles ensam, endast i sällskap av träekor, lyxyachter och en och annan fiskmås – det är något helt speciellt. 

Portofino från ovan

Jag parkerar min cykel vid den lilla hamnen precis när solen sträcker sig över bergstoppen och får havet att glittra under de små båtarna som ligger och kluckar på rad. Det här är ett typiskt sådant där tillfälle när jag faktiskt kommer på mig själv att stanna upp och bara njuta av nuet. Det är här och nu jag tar stora tuggor av tystnaden, blundar och låter solen värma ansiktet, öppnar upp ögonen och låter blicken vila på den nästan overkligt vackra omgivningen.

Trots att jag redan har en miljon likadana foton på Portofino i mitt arkiv, kan jag inte undvika att låta både mobil och kamera gå varma. Jag bestämmer mig också för att klättra de cirka hundra trappstegen upp till kyrkan Chiesa di San Giorgio, enbart för att få en ännu bättre vy över den lilla bukten.



När jag har njutit klart av soluppgången och knäppt alla bilder jag ville ha med mig hem, börjar min färd tillbaka. Men jag har ett stopp kvar på vägen, innan jag når Santa Margherita.

Il buongiorno si vede dal mattino*

Jo, för den där baddräkten jag slängde ner i väskan packades ju inte bara ner för att agera rekvisita. Den ska också användas. Kuststräckan kantas, som du kanske kan tänka dig, av en hel del lyxhotell med privata bad, med det finns några publika stränder där även vi vanliga dödliga får bada. Helt gratis. Den kanske mysigaste av dessa hittar du i bukten Baia Cannone. Och ännu mysigare blir den på morgonen innan alla andra badsugna vaknat till liv.

Jag parkerar därför min cykel på en liten parkeringsplats där det tydligt står skyltat Privato, men jag väljer att ignorera det faktum denna morgon. Jag kommer säkert ha cyklat iväg innan ägaren till den eftertraktade parkeringsplatsen behöver den ändå. Sedan tar jag stentrappan ner för klippan och kommer fram till en liten stenplats med en enkel badstege som leder ner till det kristallklara havet.


Jag byter om snabbt. Cykelturen och vandringen upp till kyrkan har gjort mig varm, och jag längtar efter svalka. Det är mitt första dopp i Medelhavet 2020. Ett år som mest varit pest och pina, bjudit på pandemi, karantän och prövningar. Men just där och då, när det salta vattnet sköljer över mig, är allt glömt och förlåtet. Tänk att vatten kan ha den inverkan på en människa ändå.

Il buongiorno si vede dal mattino är ett italienskt proverb som bokstavligen kan översättas till ”den goda dagen ser man på morgonen”, vilket är ett annat sätt att säga att, om morgonen börjar bra, kommer resten av dagen fortsätta likaså. Och just denna morgon, var den bästa morgon jag kunde tänka mig.

2 Kommentarer

  1. Simone
    26 juli, 2020 / 08:02

    Fantastiska bilder! Och vilken guide! Blir så sugen på att åka till Italien.

    • Louise
      Författare
      26 juli, 2020 / 09:37

      Åh, tack snälla! Vad glad jag blir att du gillar min lilla miniguide! <3

Kommentera mera!


Söker du efter något?