I jakten på julen i Merano

Jag har inte ens passerat Brennerpasset. Ändå är det lätt att tro att jag befinner mig på andra sidan landsgränsen. På gatorna hör jag människorna utbryta tyska fraser med varandra. I delikatessbutikerna är prosciutton ersatt av speck. Och längst ner på alla restaurangers menyer läser jag apfelstrudel som solklar prick över i. Men det är så det är här, i regionen som på italienska kallas Trentino-Alto Adige. Men som för de flesta kanske främst är känd under sitt tyska namn, Sydtyrolen. Här är influenserna från norr tydliga. Och bergen, de mäktiga bergen som jag aldrig slutar förundras över. De har sedan länge utgjort en naturlig gräns till både norr och söder. Vilket i sin tur gjort att regionen på sätt och vis skapat sig sin egen lilla mikrokultur, långt från alla andra. Men ändå så nära.



Jag befinner mig i Merano. På jakt efter julkänslan som fram tills nu lyst med sin frånvaro. Merano är en av flera mindre städer i Trentino-Alto Adige, som varje år ställer till med en Mercatino di Natale. Ni vet en sådan där typisk julmarknad, där det ryker från kokkärlen som är fyllda med glühwein. Där det hänger korvar från trätaken och kringlorna ligger på hög. Där man i ena boden säljer yllesockor, för att i nästa locka med juldekorationer i alla möjliga olika färger. Julmusiken ljuder i bakgrunden och det doftar julkryddor och… barndomsminnen. Det enda som saknas är snön på marken. Men en snabb blick upp på Alperna, där de ligger som en vacker inramande filmkuliss, stillar snöbegäret för en liten stund.

Ett riktigt litet gömställe i Merano

Resan från Milano till Merano går via Brescia. Med gps:en inställd österut mot Venedig, svänger jag norrut först när jag passerat Gardasjön. På pappret är det en rätt bekymmersfri resa. Men nu ska vi inte glömma att vi är i Italien. Landet där inget riktigt går från punkt A till B utan att man tvingas ta några u-svängar däremellan. Min resa som skulle ta drygt tre timmar klockade därför in på dryga fem. Men det är inget man kan göra någonting åt. I Italien lär man sig acceptera situationen och göra det bästa utav den. Är det något jag har lärt mig av italienare så är det att allt löser sig. Det gör det alltid. Även om det väl är Timbuktu som äger det uttrycket.



Väl framme i Merano parkerar jag bilen utanför Steinach Townhouse Meran. Ett hotell jag hittat efter gedigen efterforskning. Jag tar mig alltid tid att leta upp hotell med rätt atmosfär när jag är iväg på tur. Oavsett om det är på semester, jobbresa eller något helt annat uppdrag. Hotellet behöver inte vara lyxigt. Snarare tvärtom. Jag blir absolut inte imponerad av tillrättalagda mattfransar och glittrande kristallkronor. Ge mig ett rum med knarrande trägolv, möbler med patina och en inbjudande atmosfär. Då vet jag att jag kommer trivas. Och precis den känslan fick jag när jag tyckte in koden till mitt rum på och klev in över tröskeln.

Steinach Townhouse ligger precis bakom Meranos domkyrka, i en av de äldre delarna av stan. Här leder de medeltida gatorna fram genom stadsportar och dalar. Tystnaden som råder går nästan att ta på. Det här är platsen du ska åka till när du är på jakt efter den inre balansen. Eller efter julkänslan för den delen. Hotellet ägs av Roger och Giulia, två milanesiska designers som utsett Merano till sitt andra hem. På hotellets hemsida går det att läsa att de ville ”skapa en idealisk tillflyktsort för de som älskar platser som berättar en historia”. Ja men ni hör ju. En plats som menad för mig.

Bland pretzels, knödlar och kaiserschmarrn

Som alltid när jag är på tur, är det matupplevelserna som lockar mest. Jag tycker det är det absolut bästa sättet att uppleva en ny plats på. Det är kring maten vi samlas. Det är runt middagsbordet vi samtalar. Även jag, som ofta åker iväg ensam, hittar alltid någon att prata med, just tack vare maten. Den blir någon slags gemensam nämnare. I synnerhet i Italien där lokalinvånarna alltid har något att berätta. Och jag alltid har massor av frågor att ställa.



Så, vad ska man passa på att äta under ett besök i Trentino-Alto Adige? Well, bretzel är en given. Glühwine är en given. Så också den typiska knödeln som på italienska kallas canederlo. Till efterrätt serveras både apfelstrudel och kaiserschmarrn (även om den sistnämnda egentligen inte är ansedd att vara en efterrätt – trots att den de facto är en söt, upphackad pannkaka som serveras med florsocker och sylt).

Receptionisten Katrin på Steinach Townhouse rekommenderar mig att ta promenaden över floden Passirio och bege mig upp till Restaurant Café Brunnenplatz för att äta middag. Så det är precis vad jag gör. Brunnenplatz ligger i en tystare del av den redan så tysta staden. En plats jag troligtvis aldrig hade hittat till om jag inte lyssnat på en lokalinvånares råd. Innanför de bastanta trädörrarna råder det liv. I sammetssofforna sitter familjer, vänner och ensamresenärer som slagit sig ner för att njuta av husmanskost på italiensk-österrikiskt vis.



Menyn står först och främst på tyska. Med undertext på italienska. Det står klart och tydligt viken kultur man prioriterar här. Jag tar som vanligt seden dit jag kommer och beställer knödel med speck, serverad i en klar buljong, till huvudrätt. Ljuvlig. Till efterrätt: kaiserschmarrn. Scheiße, jag som skulle undvika att bli övermätt. Men nu blev jag det. Övermätt och lycklig.

På höjden ovanför Merano

Jag vaknar av kyrkklockorna som ringer klockan sju. Precis i tid att hinna jobba en timme i sängen innan det är dags för frukost. Redan kvällen innan fick jag kryssa i en lista över saker jag vill starta dagen med. Jag erkänner att jag tog i. Filterkaffe och espresso. Yoghurt och crêpes. Bröd och croissant. Delvis för att jag var hungrig. Delvis för att jag var nyfiken. Allt serveras nämligen med lokala råvaror och ingredienser. Och vem är jag att inte testa dem alla?



Övermätt (igen) tvingas jag jobba mer än jag hade önskat och hinner därför inte besöka alla de platser jag hade planerat. Men det är okej. Att jobba med alperna utanför fönstret och vetskapen om att en kringla väntar på mig till lunch, får ändå förmiddagens arbetspass att gå smärtfritt förbi. Efter lunch tar jag mig till trapporna som går upp på höjden till Passeggiata Tappeiner, en sex kilometer lång promenad som leder förbi fler än 400 botaniska växter. Just denna tid på året är det mer brunt än grönt, men jag blir glatt överraskad av att se cachi-trädet (persimon-trädet) som bär frukt trots att grenarna tycks vara helt utan liv. Det om något, är väl en metafor för livet? Att även de till synes utdömda också har något att erbjuda.

Jag hoppar över att promenera de sex kilometrarna. Jag har inte riktigt tid och dessutom lämnade jag vandringskängorna hemma. Istället njuter jag av utsikten över Meranos takåsar och tar mig sedan ner till bilen och kör vidare söderut mot Bolzano. Men det är en annan historia.

Kommentera mera!


Looking for Something?