När det kommer till pesto, tror jag knappt att jag någonsin gjort den traditionella versionen. (Åh, och när jag skriver detta inser jag att jag måste skriva en artikel om traditionell pesto. Det finns mycket att säga om den. Men det får blir ett senare projekt). Nä, istället tar jag något grönt jag har hemma, någon nöt eller ett frö, pecorino eller parmesan spelar inte så stor roll, och syran kan komma från citron, lime eller äppelcidervinäger. Ja, men ni fattar. Man tager vad man haver.
Namnet pesto kommer ju faktiskt från det italienska verbet pestare som betyder just mortla. Så egentligen kan man ju mortla skiten ur vad som helst, och därefter kalla det pesto. Det tycker i alla fall jag. Men kanske inte gemene italienare.
Denna gång har jag gjort pesto av något jag aldrig gjort pesto av förut. Nämligen morotsblast. Jag fick nämligen tag på ett knippe morötter som hade just blasten kvar, något som inte tillhör vanligheterna. Därför kände jag att jag inte kunde slänga bort det, och vips så var peston ett faktum. Det blev gott. Väldigt gott. En annorlunda, lite beskare pesto. En perfekt smakbrytare, med andra ord.
Servera till fisk, tofu eller kött. Eller gör som jag och servera den till världens godaste morotsrätt.
