Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag åt auberginerullader här i Italien. Eller, involtini di melanzane, som det heter här. Skriver det, eftersom allt låter finare på italienska. Det var på den lilla restaurangen Valentino Vintage (väldigt passande namn i en modestad som Milano), som ligger ett stenkast från San Babila. Jag gick dit för att äta lunch tillsammans med några kollegor på företaget jag arbetade på, helt ovetandes om att jag snart skulle bli serverad de ljuvligaste auberginerullader jag någonsin smakat.
Jag kan knappt beskriva dem på ett rättvist sätt. De var serverade i en tomatsås som inte smakade som någon annan tomatsås jag smakat. Och så var de fyllda med underbar mozzarella, som liksom rann ut från rulladen, som lava från en vulkan. Herre jävlar vad goda de var.
Det blev flera återbesök på Valentino medan jag jobbade kvar på företaget, men jag har inte vågat mig tillbaka sedan jag slutade arbeta där (vilket nu är snart fem år sedan). Jag vill nämligen inte riskera att stöta ihop med min förra chef, henne har jag inte direkt mycket snällt att säga om.
Så. Istället gör jag en nödlösning och lagar involtini di melanzane på hemmaplan. Jag ska vara ärlig och säga, att de inte håller riktigt samma klass som de på Valentino. Det är liksom omöjligt. Men goda är de, det vill jag lova!
Om ni skulle komma till Milano och vill prova Valentinos auberginerullader, så är det inte säkert att de finns på menyn. Men ni kan alltid fråga servitören, för de kan nämligen trolla i köket, om man frågar snällt.
