Igår fyllde jag år. Trettiotre bast. Jag funderar ofta på om jag mentalt känner mig som min fysiska ålder. Oftast gör jag inte det. Jag känner mig yngre och äldre på en och samma gång. Tiden springer ibland iväg, och ibland står den helt still. Jag var 25 år när jag flyttade till Italien. Tjugofem. Vad hände? Hur kan det redan ha gått snart åtta år?
Nåväl, gårdagens födelsedag var inte direkt som alla andra. Det blir ju så när man sitter fast i en karantän och inte kan umgås med sina vänner. Men jag kände mig aldrig ensam. Inte en endaste sekund. Från att bli väckt med sång av mina brorsbarn på Facetime till digital aperitivo med mina vänner på kvällen, så kände jag mig älskad genom hela dagen. Herre Gud vilka fina vänner jag har. Gilly ringde och sjöng skönsång. Nathalie hade bakat en cheesecake i Danmark, precis som jag hade bakat en till mig själv i Milano, och tillsammans hade vi digitalt tårtkalas. Min faster skålade för mig med ballonger och aperol spritz. Och så alla ni på Instagram, som skrev och hörde av er, grattade och berättade roliga historier. Ni är bäst. Så långt borta, men ändå så nära.
Jag hade redan bestämt mig för att göra mest möjligt av situationen, så jag gick upp och sminkade mig. Lockade mitt hår. Satte på mig en klänning. Det spelade ingen roll att jag skulle vara (fysiskt) ensam hela dagen, jag ville ändå känna mig fin på min födelsedag. Och det gjorde faktiskt skillnad.
Cheesecaken förresten. Jag följde Camillas recept, som jag dock delade på tre. Jag må vilja ha tårta på min födelsedag, men jag är fortfarande ensam och behöver inte äta en stor cheesecake helt själv. Jag har två små springformar här hemma, och de blev perfekta till mina mini cheesecakes. Tack Camilla för receptet!
